I need you to know i miss you
Jag tände ett ljus för dig idag och då kände jag verkligen hur mycket jag saknar dig.
Jag kom att tänka på att jag kommer verkligen aldrig att få träffa dig igen.
Kommer aldrig få prata med dig, inte för att det gick de sista åren men vi kommunicerade på andra sett.
Jag kommer ihåg en av de sista gångerna jag träffade dig, du hade fått den där apparaten då så du kunde inte prata, men du skrev på ett papper till pappa. Du skrev "Din dotter är verkligen vacker". Efter det tittade du på mig och log mot mig, det var sista gången jag kände att vi verkligen hade någon kontakt. Gången efter det så skämdes du över att träffa oss för att du ville inte att vi skulle se dig så sjuk, det var sista gången jag träffade dig. Och det gör så ont att veta att vi inte ens pratade sista gången jag träffade dig. Och nu får jag aldrig mer chansen att prata med dig. Den tanken för så jävla ont.
Jag tror att ingen verkligen vet hur mycket jag saknar dig. Ingen förstår. Jag tänker tillbaks på tiderna innan du blev sjuk. På hur kul vi hade. Du var den absolut bästa farfar man kunde tänka sig. Jag önskar att jag fick en chans att säga det till dig.
Medans jag skriver det här inlägget har jag en stor klump i halsen, men jag behöver få skriva av mig. Och jag vill att alla ska veta hur mycket jag fortfarande älskar dig. Jag är 16 år, jag borde förstå att det är naturens gång, alla måste dö någongång. Men ändå är det så svårt för mig att inse det.
Du kommer alltid att ha en speciel plats i mitt hjärta. Vila i frid farfar.
Kocham cię<3
