Inez Gara

Idag har det gått en vecka. Men det känns som så mycket mer. För en vecka sen skrev jag att allt måste bli bra, det blev det inte. Det blev så dåligt det kunde bli. Man fick inte bort morfars cancer. Det känns så overkligt. Det här händer inte mig, det här händer inte min familj. Men även fast jag verkligen inte vill att det ska hända så händer det ändå, och det finns absolut inget jag kan göra.

Har aldrig mått såhär i hela mitt liv. Allt annat jobbigt jag någonsin har gått igenom känns så litet jämfört med det här. Det här är så mycket större. Det här är obotlig cancer. Sånt som händer på grey´s anatomy, inte i mitt liv. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med alla mina känslor. Jag kan inte sova, jag hatar ångest varje gång jag vaknar för den här mardrömmen tar aldrig slut. Jag vill bara skrika rakt ut, ibland känner jag min så himla arg för att det här händer. Men mest känner jag mig ledsen, så sjukt obeskrivligt ledsen.

Medan det här händer så har jag så mycket jag ser framemot, min 18-års dag, sista året på gymnasiet, studenten m.m. Jag vet inte vad jag ska göra, ena stunden känner jag mig så himla glad och förväntansfull, medan i andra stunden är jag så rädd för vad som kommer att hända. Jag har ett stort hål i mitt hjärta, ett hål jag måste lära mig att leva med för det kommer aldrig att försvinna.